Den bästa medicinen mot Sverigedemokraterna är att Socialdemokraterna formulerar en tydlig missnöjespolitik, menar Peter Persson.
När August Palm och andra agitatorer vid 1800-talets slut röjde vägen för socialdemokratin så var deras tal fyllda av missnöje. Det handlade om missnöje över arbetsgivarnas diktatoriska envälde och usla förhållanden på arbetsplatserna. Missnöje över eländiga bostäder och sociala villkor i övrigt. Ja, listan kunde göras mycket lång kring missnöje över de förhållanden som var rådande. Missnöjet riktades inte mot enskilda personer utan mot ett samhällssystem som tillät och försvarade orättvisorna. Kritiken riktade sig mot kapitalismen och inte mot en enskild, namngiven kapitalist. Mot polismakten som sådan och inte en enskild, namngiven polis.
Istället ansåg redan den unga socialdemokratin att alla människors lika värde var grundläggande viktigt. Med en sådan människosyn anser man att även exploatören befrias när exploateringen upphör. Jämlikhet anses vara ett friare och bättre tillstånd för hela mänskligheten. Men visst var socialdemokratin ett utpräglat missnöjesparti.
När Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) bildades ur allmänna valmansförbundet, var det i missnöje mot att Socialdemokraterna hade bildat ett riktigt parti som utmanade alla de privilegier som högern ville slå vakt om. Bondeförbundet (nuvarande Centern) sprang fram ur missnöje med böndernas villkor. Kds (nuvarande KD) bildades för att de var missnöjda med att kristendomsundervisning och morgonpsalmer försvann från skolan. Missnöjet mot den gamla instängda konservativa världen skapade ett liberalt parti (nuvarande Folkpartiet) som då var radikalt och omdanande.
Samtliga partier jag här har räknat upp har faktiskt kommit ur ett missnöje och att man därför vill förändra samhället utifrån en någorlunda sammanhållen idéuppfattning om hur ett samhälle ska se ut. Den är olika men förenas faktiskt i en uppfattning om att alla människor är lika mycket värda. Ideologier och skilda uppfattningar i sak kan man ivrigt debattera, motarbeta och till och med förlöjliga. Men människan som bär den andra uppfattningen, eller är annorlunda, är lika mycket värd. Detta är något som utvecklats och givit alltfler en plats i samhället.
Det finns nu ett parti till i vårt land. Felaktigt beskrivs det som ett missnöjesparti utifrån sakfrågor. Sverigedemokraterna är dock något helt annat. De utgår inte från missnöje över arbetslöshet, sociala klyftor eller brist på bostäder. Hela grunden för deras samhällsuppfattning och politik är att människor inte är lika mycket värda. Sverigedemokraterna har inte sitt ursprung i svår arbetslöshet eller i glesbygdens utarmning.
Istället är det rasism eller främlingsfientlighet som formerade det som blev dagens sverigedemokrater. Deras idé är inte ny, utan urgammal. Hudfärg och ras skiljer människor åt. I mänsklighetens historia finns alltför många historier om hur sådana partier fått luft under vingarna när klassklyftor ökat och arbetslösheten brett ut sig. De enkla lösningarna har blivit ett hopp. Ett i grunden främlingsfientligt och rasistiskt parti får därför inte tillåtas växa när missnöjet breder ut sig. Den bästa medicinen mot Sverigedemokraterna är därför att Socialdemokraterna formulerar en tydlig missnöjespolitik mot arbetslöshet, växande klyftor och brister i välfärden. En sådan politik är i alla avseenden vänd mot framtiden.
Peter Persson
