Är vi så jämställda som vi tror? skriver Elin Rydberg.
Under helgen har miniserien Fröken Frimans krig sänts på TV. Handlingen är i korthet att ett antal damer väljer att starta en kooperativ livsmedelsaffär. Detta för att hitta prisvärda livsmedel av hög kvalité. Samtidigt så får de kämpa för kvinnans rättigheter och frihet. Serien handlar om både klasskamp och kvinnokamp. Dock är kampen i serien mest driven av överklassens kvinnor och kan väl mest sägas vara av en social liberal inriktning. Men ändock har jag haft stor behållning av programmet. Flera reflektioner har kommit medan jag tittat.
Hur långt har vi egentligen kommit? Är vi så jämställda som vi tror? I serien framför ofta de manliga karaktärerna att kvinnorna själva har valt att inte delta i samhällslivet, att de inte är intresserade av politik och att de istället har en viktig roll att fylla i hemmet. I dag är det väl, jämfört med dåtidens uppfattningar, allmänt accepterat att kvinnor engagerar sig i politiken. Men oftast får kvinnorna kämpa något hårdare för att få sin röst hörd.
Men argumenten om kvinnans fria val är ständigt återkommande i kristdemokratisk argumentation. Det är kvinnan själv som väljer att ta största ansvaret för hemmet säger KD:s företrädare. Men är det inte så att kvinnor ofta har arbeten med längre löner och sämre arbetsvillkor? Det är kanske därför som de väljer att ta större del av föräldraförsäkringen och senare gå ner i tid för att kunna korta barnens dagar på förskolan.
Just återkommen efter en föräldraledighet vet jag att tiden med barnen känns oerhört värdefull, men jag vill ju inte missunna varken barnen eller pappan att få uppleva samma värdefulla tid tillsammans. Men vore jag utsliten i kroppen efter hårt arbete i exempelvis hemtjänsten kanske jag hade tänkt annorlunda och sett det som en chans att få vila kroppen. Samtidigt vet jag att det fortfarande finns många normer i samhället som ser barnen som kvinnans huvudansvar. Jag tror inte jag har mött en enda som sagt att jag varit duktig som varit föräldraledig, däremot hör jag människor säga det om min man som nu är hemma. Jag har flera gånger fått höra att jag går tillbaka till arbetet tidigt eftersom sonen “bara” är åtta månader. En man som är hemma åtta månader är istället oerhört duktig och får knappt aldrig höra att han är hemma kort tid.
Är det då kvinnans fria val om hon väljer att stanna hemma nästan hela föräldraledigheten istället för att dela den med barnets pappa? Kanske alla kommentarer runt omkring henne påverkar. Så de insändare skrivna av lokala kristdemokrater, som kommunalrådet Andreas Sturesson publicerade i en annan på orten förekommande lokaltidning om vårdnadsbidraget, faller enligt mig ganska platt. Precis som på Fröken Frimans tid så är kvinnans val aldrig så enkla och fria.
Elin Rydberg
