Nu startas medelklassuppror, skriver Elin Lagerqvist.
För att beskriva de sista årens samhällsutveckling så gör vi en indelning. Vårt samhälle kan förenklat sägas bestå av tre delar. Vi människor tillhör någon av dessa tredje-delar beroende på vår inkomst. En tredje del består av individer som aldrig behöver tänka på hur de ska klara sin försörjning, de kan vältra sig i lyx och har ofta förmögenheter. De är helt enkelt den rikaste tredjedelen i samhället. Sedan har vi en del av vår förenklade tredjedelskaka som innehåller de medborgare som ständigt får räkna pengar och som ofta oroar sig för om pengarna ska räcka till. De är med andra ord den fattigaste tredjedelen i samhället.
Kvar har vi en tredjedel som ligger någonstans där emellan. En grupp som ofta kallas för medelklassen. De har vanligtvis relativt trygga anställningar, har haft förmånen att inte drabbas av sjukdomar så ofta och de kan till exempel unna sig någon semesterresa ibland. De har inkomster som göra att de klarar av sin försörjning utan allt för mycket oroande.
Under några år nu har flera ur den sistnämnda gruppen kommit att känna en samhörighet med den rikaste tredjedelen i samhället. De har kunnat leva med att miljonärer får 10 000-tals kronor i skattesänkningar, bara de själva får någon hundralapps sänkning lite nu och då. Medelklassen har börjat leva med en dröm likt den amerikanska drömmen, det vill säga, en dag kanske också jag blir en del av den rikaste tredjedelen och då, då vill jag att villkoren för höginkomsttagarna ska vara de allra bästa.
Genom en skicklig retorik har Moderaterna knutit ihop medel- och överklassens önskningar och på det sättet har ett samhälle vuxit fram som lämnar den sista tredjedelen, de allra fattigaste i sticket. Sjuka och arbetslösa har fått skylla sig själva och egoismen har brett ut sig.
Men det finns en gräns. En gräns som verkar vara nådd. Nu startas medelklassuppror. Försämringarna i skola och äldreomsorg har blivit så påtagliga att hundralapparna i skattesänkning får en fadd smak. Få ur medelklassen har varken råd eller lust att betala dyra privatskolor eller privata sjukförsäkringar. Fler förstår att det blir både billigare och bättre om vi avstår lite ur den egna plånboken till det gemensamma så att vi tillsammans kan ordna bra skolor till alla barn.
Nu börjar band knytas mellan de sämst ställdas intressen och medelklassens. En fungerande välfärd är lika viktig för båda grupperna. Samhället blir tryggare och starkare om vi löser samhällsproblem gemensamt. Med fler i arbete så växer också samhällets totala tillgångar.
Det får vara nog nu, verkar vara ett återkommande slagord också hos debattörer som tillsynes inte verkar vara socialistiska. Vi vill inte ha ytterligare sänkt skatt, vi vill ha en fungerande skola och äldreomsorg, blir deras slutsats.
Elin Lagerqvist
