Fredrik Reinfeldt (M) glömmer alltid avsnittet att hans parti gjorde motstånd mot all reformpolitik, skriver Peter Persson.
När jag träffar äldre människor, är kommentaren ”aldrig trodde jag det skulle bli skulle bli så bra” tämligen vanlig. Den kan höras från en åldrande pensionerad fabriksarbetare på äldreboendet, en fortfarande vital dryga åttioåring på pensionärsmötet eller en tidigare politisk eller facklig aktivist som berättar om sitt liv. De som fortfarande har förbindelsen till tiden innan politiken ställdes om i de många människornas tjänst och reformer omdanade vårt land till ett helt annat samhälle.
Nuvarande moderatledaren Fredrik Reinfeldt försöker ibland försiktigt beskriva denna samhälleliga resa, men glömmer alltid avsnittet att hans parti gjorde motstånd mot all reformpolitik. Från rösträtten till välfärdsreformerna. Den som nu bor ljust, varmt och ombonat minns trångboddheten och kylan. Vid barnbarnets studentexamen finns minnet om att begåvning och lust inte tidigare var tillräckliga för studier. Arbetarbarnen hade vanligen inte råd. Ja, uppräkningen kunde göras lång om förändringar som skapade förutsättningar för ett värdigt liv där allt fler kunde förverkliga en del av sina drömmar.
Socialdemokraternas stora samhällsomdaning handlade om att full sysselsättning och blev både ekonomisk motor och mål i politiken. Så skapades resurser och förändrad maktbalans. En fackförening försvagas alltid av arbetslöshet. Med full sysselsättning som segel kunde fackföreningar flytta fram sina positioner och förbättra både löne- och anställningsvillkor.
Det kom inte av sig självt. Utan av att politiken skakade av sig gammelliberala idéer om marknadens självläkande krafter. Vi fick en modern närings-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Det förändrade Sverige och präglade inte bara socialdemokratiskt styrda länder utan blev en norm i den värld vi då kände. Resurserna från produktionen användes i allt högre grad gemensamt till att bygga välfärdssamhällen. Förvisso ökat skatteuttag, men det fördelades efter behov.
Bostadsbyggande, utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar var ett gemensamt uppdrag i byggandet av ett bättre samhälle för alla människor. Någonstans trodde vi att denna resa till rättigheter av både arbete och välfärd var genomförd och i sitt slutmål. Grundläggande idéer slutade diskuteras. Skolningen och medvetandet som en gång var så viktig började försummas.
Andra ord hördes tydligare från Storbritanniens nya premiärminister Thatcher; ”det finns inget samhälle bara individer” och fackföreningar ska krossas. USA:s dåvarande president Ronald Reagan förtydligade; ”det är inte regeringen som är lösningen, det är regeringen som är problemet”. Drömmen om ett gemensamt samhälle ersattes av individernas tävlan mot varandra. Gammelliberalism döptes om till nyliberalism – Darwin jublade.
Det är denna tid vi idag i mycket lever i. Senaste veckornas ”avslöjanden” om att skolkapitalister tjänar hundratals miljoner och att de så kallade friskolorna väljer elever som passar lönsamhetskalkylen förfasar även den liberale. Men vi är några som inte alls är överraskade, de vackra orden om valfrihet och välja, släppa in alternativ och tillåta vinster i välfärd skapar obönhörligt den utveckling vi idag ser.
Liksom lockelserna om lägre skatter gör samhället svagare och omöjliggör resurser för investeringar, utbildning, närings- och arbetsmarknadspolitik som kan hålla arbetslösheten borta. Detta är politikens verkliga huvudfrågor bortom eventuella röstningsmissar och en eller tre miljarder till särskilt ändamål. Kring dessa frågor är triangulering omöjlig. Men också socialdemokratins stora möjlighet och historiska ansvar.
Peter Persson
