Det är något så provocerande med att njuta av sin ledighet.
I alla fall om man är arbetslös eller sjuk.
Det är okej för den som jobbar att se fram emot helgen. Att utnyttja en röd dag eller att boka upp sin semester med trevligheter av nyttigt eller onyttigt slag.
Men fan ta den som använder sin arbetslöshet eller sjukskrivning till lyxen att helt själviskt njuta av sin tid! Den lyxen är reserverad åt de samhällsnyttiga allena. I sann luthersk anda förväntas vi må dåligt av denna påtvingade dödtid. Enbart av ondo ska dagar obokade av arbete på grund av ohälsa eller arbetsbrist vara.
Den synen på människor är sjuk. Och jag är övertygad om att den också gör oss sjuka och olyckliga.
Jag menar inte att arbetslöshet eller sjukskrivning är något eftersträvansvärt.
Men vet ni, shit happens.
Och när den där skiten händer, varför ska vi då inte göra något bra av det? Att då och då tillåta oss att vända ansiktet mot solen. Tillbringa en sketen tisdag på ett spa, hos en massör, på ett museum eller en hockeymatch UTAN ATT HA DÅLIGT SAMVETE FÖR ATT MAN GÖR NÅT KUL FAST MAN INTE ARBETAR!
Because you´re worth it, helt enkelt.
Jag är så djupt tacksam för all tid som jag har varit arbetslös eller sjukskriven. Jo, det är jag och jag vet att det provocerar. Det är inte min mening. Men jag vet vad det gjorde med mig att känna ångest, skuld och skam under de där perioderna. Att ständigt gå omkring med en liten fuktig yllefilt indränkt av viskande röster som talade om hur dålig jag var, hur mitt människovärde minskade för varje dag jag vaknade till ryggplågorna eller till ännu en dag framför Platsbankens förkrossande få möjligheter.
Och jag vet också vad det gjorde med mig att till slut resa mig upp ur denna kväljande gyttja av självpåtagen skuld, och känna efter vad jag faktiskt ville och behövde. Vad jag kunde göra av tiden jag hade. Vad jag behövde för att komma tillbaka på banan. Att ägna min tid åt mina barn, mina vänner, mig själv utan att släppa in de molande tankarna som hävdade att jag borde göra något nyttigare.
Människor ska inte skämmas för att de är arbetslösa eller sjuka. Men de ska inte heller skämmas för att de stundtals njuter av den tiden. Vi måste ibland tillåta oss att tänka på annat än att formulera jobbansökningar eller försöka förstå Försäkringskassans snåriga regler när värken eller den låga självkänslan sliter i kropp och själ.
I ett civiliserat samhälle tillåter vi människor att läka och växa efter sina förutsättningar. Det är omänskligt att hänvisa till marknaden, till produktionen, till den så kallade verkligheten och det rejält utslitna och ganska gnälliga argumentet ”Jamen vem ska betaaala?” Svaret är självklart. Det ska vi alla göra.
Ett samhälle som inte tar hand om alla människor är oekonomiskt, ociviliserat och omodernt. Att inte låta människor växa och läka är… tja, direkt korkat, faktiskt.
