Krönika. Monica Karlsson.

2014-11-28 13:52
Bild: Stock Xchng

Less på allt gnäll

Stirrar på min skärm och försöker komma på nåt klokt att skriva. Men jag är så less.
Vet ni varför? Därför att det redan finns så många som gör anspråk på tyckande och klokskap. Allt har redan bajsats fram tusentals gånger av människor som till varje pris måste ha en åsikt om allt. Helst en negativ.

Jag är så less på allt gnäll! Är det inte luciatåg så är det rasister och är det inte socialtjänsten så är det feministflator och är det inte muslimer så är det snöröjningen och är det inte polisen så är det barnuppfostran. Allt måste bemötas, allt måste motsägas i kommentatorsfält och bloggar som dignar av fyndiga formuleringar. Där satt den, liksom.

Men alla har ju rätt till sin åsikt. Så jag tvingar mig själv att i sant PK-manér tänka: ”Vad bra! Tänk för bara några år sedan. Då var det bara såna som jag, som hade det skrivna ordet som yrke, som kunde säga vad jag tyckte. Nu kan vem som helst i demokratisk anda namn uttrycka sin åsikt. Man behöver inte vara utbildad eller professionell längre. Gud vad bra!”
Men vet ni, jag tycker inte att det är bra. Jag tycker att det är åt helvete.

Jag tycker att det är riktigt dåligt att vem som helst kan skriva vad som helst och sen släppa ut det till allmän beskådan.
Jag tycker inte att en enda offentlig arena har blivit ett dugg bättre av att ett obegränsat antal puckon fått fria händer att grotta omkring i orden och missbruka dem på bekostnad av hänsyn, anständighet och respekt.

Vet ni, förr älskade jag ord. Jag älskade att jag hade dem som arbete. Att fila och forma och mejsla ut meningar, formuleringar, texter. Att ibland stånga huvudet blodigt i frustration när orden gömde sig, fast jag visste att de var där nånstans. Att locka och lirka, att fösa bort de ord som inte var riktigt rätt och hitta syskonen till dem som passade bättre. Att ibland bara dansa fram på ett salsgolv eller skrinna på snöpudrad blankis och liksom virvla fram de där orden, fånga dem med utsträckta händer som man fångar de första vackra, dyrbara snöflingorna.

Den kärleken har svalnat. I dag har jag mest ett formellt förhållande till språket och orden. Ibland kan jag känna hugget av den gamla förälskelsen. Men mest är det trötthet och gammal vana.
Orden är missbrukade, utnyttjade, utslitna och inte bara mina nu.

Jaja, jag vet. Gud så pretentiöst!
Men vet ni, för många av oss som faktiskt jobbar med ord är det så det känns.
Att internet översvämmas av ”skribenter” som till varje pris måste använda orden utan finess, utan kärlek, utan något annat än hat och smuts och bajs och gnäll.

Det är klart att det inte bara var fint och vackert förut! Det vet väl jag också. Självklart har skribenter i alla tider trampat snett, missbrukat, gått över gränsen.
Men förut fanns åtminstone en gräns. Det fanns etiska regler, det fanns ett system som skulle skydda människor från de värsta påhoppen, de grövsta orden.
Gränsen är trampad på så många gånger nu att den är utsuddad. Ingen vet riktigt var den går.

I dag är det fritt fram att trampa på och håna varenda politiker som sagt nåt korkat, varenda tjänsteman som inte vred på sina ord tusen gånger innan de lämnade munnen, eller varenda vemsomhelst som inte varit perfekt i alla sekunder av sitt liv.

Och jag värjer mig. Jag undviker att läsa och lyssna, jag suger inte längre in nya ord och formuleringar i den där hungern jag hade förr.
Jag önskar att jag hade något klokt att säga.
Men allt jag har kvar är visst gnäll, jag också.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Bäst
• Advent

Sämst
• November
 

Monica Karlsson
Monica Karlsson 

Är krönikör i Smålands Folkblad.