En svensk skamfläck

Hundratusentals svenska barn lever en vardag där brist på pengar starkt begränsar deras frihet och möjligheter. Alla politiker vill inte kännas vid detta. Men situationen är alarmerande.

Finns det fattiga barn i Sverige? Frågan kan tyckas märklig. Men när Rädda Barnen nyligen presenterade siffror om en ökad barnfattigdom i Sverige ville ansvariga ministrar inte diskutera påståendet. Statsministern förklarade att begreppet ”relativ fattigdom” inte var korrekt. Istället ville han diskutera barnfattigdom som en fråga om svält och utarmning. Och en sådan är ju inte utbredd i Sverige.

Det är sant att vi genom de utjämnande bidragssystemen i Sverige inte har svältande barn som ett ekonomiskt problem. Alla har rätt till försörjningsstöd i Sverige.

Handlar om mer än svält

Men fattigdom handlar om något mycket mer än svält.

Det handlar om man är låst i en social situation där brist på pengar gör att livet blir så ofritt att man har svårt att leva ”som andra barn”. Ett fattigt barn har inte råd att åka på skolresan, men heller inte råd att åka på semester eller syssla med idrott eller musik. Man har ofta sämre mat, sämre kläder och sämre studiemöjligheter. Ja, alla möjligheter blir lite mindre, allt blir… fattigare.

Att inte se det som ett politiskt problem är lite märkligt.

Speciellt som problemet växer.

I Sverige kan man se barns ekonomiska förutsättningar genom att jämföra med median­inkomsten i samhället. Det vill säga den inkomst som ligger mitt i samhället. Om en familj har mindre än 60 procent av den median­inkomsten kallas det för fattigdom.

Andelen barn som lever under sådana förhållanden har onekligen ökat.

I över 16 procent av hushållen är barnen fattiga. I antal barn betyder det en ökning från cirka 180 000 år 1991 till över 350 000 år 2008. Nästan en fördubbling!

Tittar man på olika delar av landet blir situationen ännu mer alarmerande.

Ökar mest i storstäder

Det är nämligen i storstäderna som andelen fattiga barn ökar mest. Alltså just i de områden där medelklass och höginkomsttagare samtidigt har fått det mycket bättre. Just i de områdena har vi fått fler fattiga barn räknat utifrån riksmedianen.

Att förortskommuner har så låg andel handlar om att begreppet förort i det här sammanhanget även innefattar landets rikaste kommuner. Alltså till exempel Danderyd i Stockholm eller Örgryte i Göte­borg eller Limhamn i Malmö.

I de allt mer uppdelade storstäderna blir utslagningen i form av fattigdom hos barn störst. Här lever fattiga barn i över 25 procent av hushållen.

Vart fjärde hem, med andra ord.

Om det inte är ett politiskt problem har vi svårt att förstå vad som i så fall krävs för att politiken ska reagera.

Makthavare bor på annat håll

Kanske svårigheten att se problemet handlar om vilken grupp människor man själv träffar och umgås med.

För visst finns det även många rika barn som har det väldigt bra i Sverige.

Och även den andelen har över tid ökat.

Det här är barn i familjer som har mer än dubbelt så mycket i inkomst jämfört med medianinkomsten. Det är inte de rika barnens fel att det finns fattiga barn. Barn väljer inte sina föräldrar.

Däremot väljer vi våra politiker. Och om de vi väljer lever i en social miljö där det inte syns fattiga barn (våra ministrar och rikspolitiker tillhör de rika hushållen i Sverige) så får vi snart en bild av vårt land som inte stämmer.

Barnfattigdomen existerar och är ett samhällsproblem.

Även om en del nog vill att det ska försvinna genom att förnekas.

Johan Ehrenberg

Sten Ljunggren